Älskade du!

Jag har helt ärligt varit helt knäckt pga det jag skrev i det förra blogginlägget. 
 
Jag kan bara inte fatta att barn kan vara så grymma mot djur. Jag har haft så många minnesbilder från den lilla fina haren på näthinnan. 
 
Jag har fällt många många tårar för att jag har varit så ledsen för det den utsattes för. En helt oskyld liten hare liksom! 
 
Jag har mått så dåligt för det här. Och jag gör det än. 
 
Jag är djurvän ut i finger spetsarna och skulle aldrig aldrig nånsin skada ett djur. Varken ett husdjur eller ett vilt djur. 
 
Tänk om fler kunde tänka så också!
 
Haren gjorde ett sånt stort avtryck hos mig så det kan ni inte ana. 
 
När jag tvättade av honom allt det skitiga och blodet från hans ansikte så kollade han på mig och flinade lite åt mig. Precis som om han tyckte jag var hans mamma som tvättade honom. 
 
Det var faktiskt häftigt att se att han blev piggare och fick tillbaka livsglöden i sina ögon igen. Jag såg verkligen hans öga förändras. 
 
Han kunde tyvärr bara se med ett öga för det andra hade han antagligen skadat så jag tror han hade blivit blind på det.
 
Men det friska ögat, det högra, tittade han med på mig. Sån fin och mysig liten hare. Och när han väl litade på mig så var det som om han blev kär i mig. Han skulle ligga tätt intill mig, försvann jag från honom ett ögonblick när jag hade bäddat ner honom nånstans (för att han skulle hålla värmen) så såg jag hur han kollade efter mig. 
 
Fina lilla Miracle. Det enda jag önskar är att jag hade kommit mycket tidigare. Så att jag hade kommit när ungarna hittade harpalten för då hade jag kunnat förhindra mycket.
 
Men jag är glad att jag i alla fall var på plats sen och kunde sätta stopp för deras framfart. 
 
Nu måste jag bara gå vidare med det här på nåt sätt. Jag är ju tyvärr lite osäker på vart "ledaren" håller hus nånstans. 
 
Jag trodde att han bor här i våran trappuppgång men är inte så säker längre på det. Tack vare att en granne jag har bra kontakt med på samma våning som vi bor på har sagt att hon inte tror att han bor här med den jag trodde var hans pappa.
 
Dom kanske bara känner varandra. Så jag måste forska vidare i det här. Men jag ska helt klart göra mitt absolut yttersta. 
 
För nån form av information ska ut till barnen som var delaktiga i misshandeln. Jag ger inte upp. Inte än i alla fall. 
 
Jag saknar den lilla haren faktiskt. Han var ju så mysig. Tänk om jag hade fått honom att bli helt bra så han kunde skutta ute och leka igen. 
 
Men, men. Nu är han i himmelen och inga barn kan göra illa honom längre! Den saken är då klar.
 
Älskade du! Men jag satt i alla fall och talade om för honom när jag vårdade honom att han var en fin hare och jag älskade honom.
 
Han tydde sig mycket till mig under den korta tiden vi kände varandra. Jag är så ledsen för grymheten dom utsatte dig för älskade du! ♥♥♥