Lilla haren Miracle-om kampen för att överleva djurmisshandeln

Det jag ska berätta nu här i min blogg har gjort mig både arg, frustrerad, berörd, besviken och väldigt, väldigt ledsen.
 
Jag varnar för att det är några bilder med i mitt inlägg som kan beröra och uppröra.
 
Men jag vill berätta en sak som hände under Tisdagen som definitivt gjort mig berörd. Och för att kunna göra det har jag valt att ta med bilder som visar hur grymma människor kan vara. 
 
I Tisdags kväll kom jag och gick utanför där jag bor. Ute på gården ser jag en hög med ungar som leker och har roligt. Så långt är allt väl.
 
Precis när jag passerar barnen, som är uppskattningsvis i åldern 8-10 år gamla, så springer en av dom fram och hämtar en glasslåda som stod vid sidan av vägen.
 
Bara där fattade jag misstanke om att nåt inte stod helt rätt till. För den utländska killen bor i samma trappuppgång som mig och jag har tidigare varit i diskussion med honom om saker.
 
Han har nämligen inte alltid varit så snäll mot andra barn och även försökt ha sönder saker där vi bor. Och betett sig allmänt dumt åt.
 
Så han vet att jag säger till när jag tycker nånting är fel. 
 
Så när han springer fram och tar lådan så ser jag direkt att det är nånting han vill dölja. Så jag håller mig lite grann där runtomkring lekparken för att bara kolla av läget.
 
Jag visste ju inte om det var nåt som var fel, men min magkänsla sa mig att nånting var det som inte stod rätt till. 
 
Så när jag kommer till slutet av lekparken så tar jag en vända till och går upp mot vårat hus igen. Bara för att hålla koll på vad som är så hemligt i lådan dom springer runt med.
 
Killen, som bor i våran trappuppgång, skrek och tjoade med de andra och dom följde honom och lådan som i ett ledband.
 
Han bollade runt med lådan och jag slogs av en tanke att det kan ju faktiskt inte vara nånting i lådan. Så som dom slänger och har sig med den.
 
Så jag tänkte tanken att nä, jag går vidare. Jag har nog fel. Men mina fötter lydde mig inte. Dom sa åt mig att fortsätta gå.
 
Precis när jag når slutet av lekparken för andra gången så kommer det en mamma och en pappa och ropar på sin son som också var med i det där gänget som lekte och hade kul.
 
Jag hamnar precis bakom dom när dom går iväg. Jag hör då sonen berätta för sina föräldrar:
 
Sonen: ---- (han som sprang runt med lådan. Jag vet tyvärr inte vad han heter) har en kanin i lådan han.
Föräldrarna: En vad??
Sonen: Kanin!
Föräldrarna: Nää! Har han en kanin i lådan? Vart har han fått tag på den då? En riktig kanin alltså?
Sonen: Ja!! 
 
Jag såg hur föräldrarna bytte blickar med varandra. Dom dröjde lite grann på stegen och vände sig om som om dom hoppades på att se att det inte var sant det sonen berättade. 
 
Men dom vände sig om och gick därifrån.
 
Men det var orsak tillräckligt för mig det att vända om och gå åt barnens håll. 
 
Så jag går med bestämda steg mot barnen som nu har stannat upp en stund på gräsmattan.
 
Alla står och kollar ner i lådan. Många tankar hinner snurra runt i mitt huvud.
 
Jag tittar på killen som har hållit i lådan hela tiden och som fortfarande gör det.
 
Jag: Har ni en kanin i lådan?
Killen: Nä, svarar han kaxigt. En hare, säger han lite stolt.
Jag: Va? En hare? Men hallå det är inte så bra att ni springer runt med honom i en låda då! Då stressar ni ju den stackarn jätte mycket ju.
 
Varpå killen tömmer bryskt ut den stackars blodiga haren på gräset med orden: nä, han är nästan redan död!
Han får medhåll av sina kompisar som verkligen ser upp till honom som om han var cool. Han kände sig säkert mycket cool också, han fick ju uppmärksamhet av sina kompisar.
 
Jag blir förfärad för hur nonchalant han var och den avsaknaden av empati. Men jag försöker att behålla lugnet för att kunna ta reda på exakt vad som har hänt.
 
Jag: Men så där gör man väl ändå inte?
Killen: Men han lever ju knappt!
Jag: Men ändå. Han andas lite grann och det är faktiskt inte snällt att behandla djur på det här viset. Så här gör man inte.
 
Jag tar mig en närmare titt på honom och ser att han är blodig, skadad och rädd. Först trodde jag helt ärligt att han inte levde men sen såg jag svaga andetag. 
 
Barnen pratar på som om inget har hänt. Jag känner mig illa till mods. Och bara tänker: vad 17 gör jag?
 
Jag börjar att ställa lite frågor om det lilla livet. Haren var säkert inte mer än 1-2 månader gammal. Och min enda tanke var att få reda på hur dom fått tag på honom.
 
Jag: Vart hittade ni honom då?
En annan kille än "ledaren" svarar: i en buske.
Jag: Ok. Bara låg han där i busken?
Ett av de andra barnen: jag såg honom. Han hade varit i slagsmål med en annan hare.
Jag: (som dessutom inte trodde på deras story, men jag tyckte det var viktigare att hjälpa haren så jag struntade i att dom inte talade sanning)
Man får absolut inte behandla djur så här som ni har gjort. 
Det är helt fel det! Nånting måste vi göra, vi kan inte bara lämna den stackarn här så är det bara!
Killen; Vi har redan pratat med en förälder som har ringt polisen!
 
Eftersom jag vet att den här killen har ljugit om saker förut så visste jag också att det inte stämde. Så jag tar upp min mobil för att se deras reaktion men också för att ringa min älskade man och fråga vad jag ska göra.
 
Barnen blir super stressade och pratar i mun på varandra och frågar hela tiden: vem ringer du till, vem ringer du till?
 
Så där fick jag ju det svaret jag redan visste. Och ensam kvar blev jag med den stackars haren. 
 
När ungarna springer glatt lekandes iväg så ropar deras "ledare" över axeln åt mig:
 
han är ju nästan död! Låt honom ligga där och låt fåglarna ta honom! 
 
Jag var så arg, så arg för det som nyss utspelat sig. Men nu var det bara att skynda sig för att försöka hjälpa den stackars haren.
 
Så jag tog in honom, tvättade av det blodiga, kollade om han hade nå djupare sår. Men det hade han inte.
 
Jag sköljde ur lådan, och bäddade lite mjukt åt honom där. Jag pysslade om den stackarn. Han var blodig och hade en bula över vänstra ögat. Och han tittade bara med ett öga, det högra.
 
Av hela den hemska upplevelsen var han givetvis skärrad men också kraftigt nedkyld. Så jag fick hålla värmen åt honom och försöka få i honom lite vätska.
Han var en kämpe och sakta men säkert såg jag hans öga förändras. Ifrån att knappt andas och vara livlös i blicken till att se lite piggare ut. 
 
Och efter nån timme så hade han öppnat båda ögonen också! Han var antagligen så chockad av att bli så illa behandlad av barnen så han orkade bara ha ett öga öppet. Det är vad jag tror i alla fall.
 
Och ena stunden var han pigg för att i nästa stund bli dålig. Han pendlade väldigt mycket i måendet. Men när han var pigg så var han super mysig.
 
Vi fick snabbt ett speciellt band han och jag. 
Kolla hur han tittar in kameran när jag knäpper. Det ser faktiskt ut som om han har ett litet leende på läpparna också. Fina lilla du. ♥
Jag vet att man inte får ha vilda djur i hemmet och att harar kan bära på en smitta som kan göra oss människor väldigt sjuka.
 
Jag hade också handskar på mig till en början och var väldigt noga med hygienen hela tiden.
 
Men ju mer jag vårdade honom desto mera kelig blev han och sökte närheten och jag kunde bara inte ignorera detta.
 
Så när han ville kelas så fick han göra det. Och han bar inte på nån smitta för jag är lika frisk nu som innan allt det här hände!
 
Jag visste ju helt klart vad jag skulle göra, för att behålla honom var inte att tänka på givetvis.
 
Så det första jag gjorde var att ringa polisen på natten för att fråga vad jag skulle göra och om dom gjorde nånting.
 
Men det enda jag fick till svar från dom var att dom gör ingenting. 
 
Men dom tog mitt namn och upprättade en anmälan eftersom jag hade talat om att det var några barn som hade varit dum mot den stackars haren.
 
Mer än så gjorde dom inte. Så jag frågade om jag skulle ringa Länsstyrelsen eller vart jag kunde vända mig nånstans.
 
Jag hade nämligen googlat och kollat upp saker ang. vilda djur. Så jag visste att man skulle kontakta Länsstyrelsen och att man får ha vilda djur i max 48 timmar sen måste man göra nånting för djuret.
 
Antingen hitta ett recovery center eller avliva djuret om det är så skadat att det inte mår bra.
 
Så på Onsdags morgonen ringde jag runt hela f.m till olika instanser.
 
Mitt huvudmål var att lilla Miracle (Mirakel. Som jag hade döpt honom till) skulle få må bra och skutta runt ute som en glad hare igen. 
 
Så jag kollade runt om det fanns nån här i Västerås som kanske skulle kunna hjälpa mig att kolla på haren och bedöma i vilket skick han är i.
 
Eftersom han var så pigg emellanåt så trodde jag att han kanske skulle kunna överleva. Så därför var min tanke att hitta nån som kunde hjälpa honom.
Den första jag ringde var Länsstyrelsen det. Men han som hade hand om såna frågor var inte inne så jag lämnade ett meddelande på hans telesvarare med mitt namn, vad det gällde och mitt mobilnummer.
 
Men timmarna gick och han ringde inte tillbaka och jag ville ju hjälpa stackars Miracle nu på stubinen så jag ringde till veterinärer men fick inte tag på nån. 
 
Till sist fick jag tag på två veterinärer som sa samma sak: enligt lag får vi inte behandla vilda djur. Det enda vi får göra är att låta dom somna in om dom är allvarligt skadade. 
 
Så jag letade vidare och hittade en trevlig kvinna, Katarina, hon hänvisade till sin kollega, Suzzie. Suzzie jobbar i Norrtälje och är expert på just harar. 
 
Hon kunde hjälpa mig sa Katarina.
 
Katarina informerade mig också om att man absolut inte ska ge harar eller gnagare vanlig komjölk för att det är inte bra för dom. Dom kan dö av mjölken för att deras magar klarar inte av innehållet i komjölk.
 
Vilket jag faktiskt inte visste om. Man kan istället ge mjölkersättning för kattungar och även hö.
 
Jag sms:ade i alla fall Suzzie att jag ville att hon skulle höra av sig och vad det gällde. 
 
Precis efter jag skickat sms:et ringde han från Länsstyrelsen så jag berättade vad det gällde. 
 
Och vad jag hade gjort för nåt för Miracle och mina avsikter. Så han inte trodde att min avsikt var att behålla det lilla söta djuret.
 
Och han berättade det jag redan visste att man får ha vilda djur i max 48 timmar sen måste man hitta en lösning.
 
Antingen hitta ett recovery center eller att avliva honom själv eller hos en veterinär. 
 
Så då sa jag att om han inte blir bättre tänker jag åka till en veterinär så han får somna in. Jag fixar inte att ta bort honom själv. 
 
Jag frågade om han tyckte jag hade handlat fel som hade tagit in haren.
 
Men han svarade lugnande att han tyckte jag hade handlat rätt efter rådande situation. Och att jag fick ett slut på djurmisshandeln, vilket han tyckte var jätte bra.
 
Han önskade mig lycka till och sa att jag gjorde ett bra jobb det jag gjort hittills. 
 
Jag fortsatte att vårda Miracle, åkte på djuraffären och köpte mjölkersättning och gav honom.
 
Jag filmade lilla Miracle för jag tyckte han såg så söt ut när han låg i filten på bordet. Men precis när jag filmar då blev han akut kelsugen. :D
 
Så han går ner i mitt knä och lägger sig där. Så han fick komma upp på min bröstkorg och mysa lite grann. Fina fina du! ♥
 
Video notering: Videon jag länkat från Facebook funkade inte i min mobil men i datorn. Så för säkerhetsskull har jag lagt upp den på vimeo och länkat därifrån istället. 
 
Så fungerar inte första videon, klicka på min länk här nere istället! 
 
När jag såg att han för varje gång jag gav honom mjölkersättningen svimmade av en stund, för att sen ta igen sig så bestämde jag mig för att ringa en veterinär.
 
Han hade hållit på så med mjölken också så jag tyckte inte det var ett värdigt liv helt enkelt. 
 
Så jag ringde en veterinär som finns i närheten av där jag bor. 
 
Men jag som privatperson får tydligen inte ta in vilda djur till veterinärerna då ska man ha tillåtelse från Länsstyrelsen till det.
 
Men som tur var hade jag ju redan pratat med dom om detta. Så jag nämnde det och då var det ok att jag kom in med honom.
 
Så jag åkte till Evedensia Djurklinik här i Västerås och lät lilla haren somna in. 
 
Men oj vad jag har varit arg, ledsen och besviken över detta. Jag är det fortfarande.
 
Många, många tårar har fällts. Inte bara för att lilla Miracle var en sån underbar hare utan för att det finns så grymma människor som inte värdesätter djurens liv bättre. 
 
Tårarna rinner på kinderna nu när jag skriver det här med men jag tycker det är viktigt att berätta min story. 
 
Och skön att få skriva av sig också även om det är om allvarliga saker! Och väldigt sorgsna saker! 
 
Men en sak är säkert, det är inte över än. Jag kan inte bara låta det här vara och passera obemärkt förbi. 
 
Så jag ska prata med killen, den s.k ledaren, även om jag vet att det inte kommer att ge nånting för han har inte empati för fem öre. 
 
Men jag måste för min egen skull och för djurets värde! 
 
TACK för att ni har tagit del av min story. Och ett stort TACK till alla stöttande människor på Facebook som sagt så snälla saker.
 
Jag gjorde bara det många andra skulle ha gjort i samma situation. Men jag är glad att ha fått så mycket positiva reaktioner på detta. Det betyder väldigt mycket för mig.
 
Tack till min familj här hemma som stått ut med mitt prat och tårar. Och tack till min mamma Anita och moster Sussi också som är sanna djurvänner även dom! ♥
Läs mina 4 kommentarer, eller kommentera du också!

Kommentera här!

publicerat i Djur
Taggar: Västerås, djur, djurmisshandel, sverige, söt
#1 - - Ellen:

Det här gjorde mig verkligen ledsen och upprörd på riktigt. Som djurvän blir jag så arg på barn, och vuxna såklart, som misshandlar djur och inte ser värdet i deras liv.
Jag blir i alla fall glad att läsa att det finns människor som säger till, och tar väl hand om djuren!

Svar: Jag håller helt med dig Ellen! Du anar inte vad jag varit (och fortfarande är) ledsen för det här. 😢Helt plötsligt bara kommer tårarna för att minnena kommer över mig när jag tänker på lilla Miracle. Han hade en sån fin personlighet. Och en stark vilja att överleva. Men jag har en plan på hur jag ska gå tillväga. Jag låter inte det här bara vara. Tack så mycket. Jo men det var en självklarhet för mig det. Jag hade inte förlåtit mig själv om jag bara hade fått förbi och struntat i det hela. Men det kan jag ju säga att jag mår dåligt för vad jag fick bevittna. Samtidigt är jag glad att jag fick träffa den lilla haren. Och se honom få livet tillbaka den korta tiden han fick leva efter den där händelsen. Jag satt och pratade med honom å talade om för honom hur älskad han var å hur fin han var. Han tittade på mig både då och när mina tårar rann ned för kinderna. Han såg ut att förstå vad jag pratade om. Låter konstigt kanske. Men han var speciell den lilla tiden jag hann lära känna honom. Tack så jätte mycket för din fina kommentar. Blir glad att fler bryr sig om även de vilda djuren! Ha en bra kväll. Anna-Lena
Anna-Lena Ramsten

#2 - - Sara:

En väldigt rörande historia som även fick mig att bli upprörd över det hänsynslösa beteendet. Det är bra att du agerade! Och inte bara tittar bort som så många andra skulle ha gjort.

Killen som gjorde det behöver lära sig empati och mentalisering förmåga genom att själv rent mentalt få sätta sig in själv hur det skulle vara att bli behandlad så. Det kan även mycket väl vara så att denna pojke har det jobbigt hemma och behöver hjälp.
Jag har själv liknande problem med en liten kille hemma på gården, dock slog de sönder mitt fönster och grejer som senare deras föräldrar fick stå för vilket gav effekt. Konsekvenser för beteendet ger effekt, men risken är att det kan blomma ut ett nytt beteende som baseras på samma inre grundproblem.

Tack för din berättelse och mod att agera.
Kram

Svar: Tack så mycket för din kommentar!
Ja det kanske finns dom som skulle ha tittat bort, så som faktiskt dom där föräldrarna valde att göra.

Men jag vet med mig själv att jag skulle aldrig ha förlåtit mig själv om jag hade gjort det. Dessutom skulle jag bara ha funderat på vad som hände med det lilla livet. :(

Jag skulle nog inte kunna släppa tanken på det och fundera på om dom fortsatte vara dumma mot honom eller om han dog där å då. :( Nä usch, hemska tanke!

Ja han behöver ju det. Jag tror helt ärligt att han har nå form av adhd och kanske nånting mer. Han beteer sig lite grann så i samspelet mellan sig och sina kompisar också tycker jag.

Jag tror det är lite grann av en fri uppfostran där hemma tyvärr. Eftersom pappan är handikappad så orkar han nog inte med sonen riktigt.

Det är inget försvar dock. Och jag tycker det är fruktansvärt det dom där barnen gjorde. Och det var liksom ingen som reagerade på att det var dumt det dom gjorde heller.

Men det var faktiskt en tjej som var ca 10-12 år som faktiskt frågade vad jag skulle göra med honom. Så jag berättade för henne att jag ska tvätta rent den stackars haren för att kolla hur stora skador han har.

Och är det så att han inte mår bra och har för stora skador för att leva så tänker jag ge honom en värdig begravning. För så som ni har behandlat honom nu ikväll så gör man bara inte.

Det är inte rätt mot djuren att göra så. Det är faktiskt elakt. Sen vände jag på klacken och gick in med honom och började att tvätta honom.

Han var så mysig och blev så kelig när han märkte att jag var snäll mot honom. Det var nästan som om han blev kär i mig den lilla krabaten. :D

Oj då, vad jobbigt. Men han slutade med det sen föräldrarna blev inkopplad då?

Ja som jag skrev i min blogg så har jag en plan för hur jag ska gå tillväga. Jag måste bara göra lite efterforskningar först och det kommer i slutändan att bli kännbart för den här killen det vill jag lova.

För jag tänker inte bara låta det stanna vid det här. Han tog ju inte ansvar för nånting av det han gjorde. Vilket han aldrig gör.

Jag har kommit på honom med att förstöra saker i våran trappuppgång och att leka med hissen.

När jag har konfronterat honom och "skällt" så är hans standarsvar alltid: det var inte jag, jag svär!

Och fastän jag har sagt att jag vet att det visst har varit han så har han ljugit och skyllt på alla andra.

Men den här gången är det så pass allvarliga saker så den här gången kommer han inte undan.

Det var så lite. Jag ville dela med mig av det hemska men också visa hur mysig lilla Miracle blev och att han ändå fick leva bra sista timmar i alla fall.

Han var nöjd när jag vårdade honom hemma, förutom när han kollapsade när han ifck i sig mjölken då. :(

Men i övrigt hade han en stor vilja att leva. Jag har varit helt knäckt av det här helt ärligt.

Men skulle nåt sånt här hända igen, jag skulle inte tveka att göra om samma saker. Jag avskyr när djur får lida pga dumma beslut från människor. :(

Tack så mycket för dina fina ord!

Kram Anna-Lena.
Anna-Lena Ramsten

#3 - - Josefine Andersson:

ALLTSÅ… VAD I HELSKOTTA ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK???! Vem i helskotta gör så? Vem vill bli behandlad så själv? Jag blir så arg.

Tycker det är himla fint det du gjort. Och finast av allt vore ju ändå om du hade fått behålla honom, eller om det gick att hitta ett fint värdigt liv åt honom.

Blir så himla glad att det finns sådana fina människor som du dock. Miracle var nog glad att få träffa dig!

Svar: Tack så mycket för din kommentar!
Ja men precis. Men så långt tänker dom ju tyvärr inte. :(

Men tack så mycket för dina fina ord.

Ja verkligen. Min tanke var ju att vårda honom i max 48 timmar som jag fick ha honom.

För då kanske han kan få komma till nåt recovery center tänkte jag. Och sen leva som en lycklig fin hare.

Men så blev det ju tyvärr inte då som du såg. :(

Tack så mycket fina du! Ja han visade faktiskt mig kärlek när han var pigg. Och han var riktigt närgången och väldigt kelig av sig då också.

Så de minnena vill jag gärna komma ihåg med ett leende. Det är det andra som gör mig så ledsen ju.

Och jag har varit riktigt knäckt av det här också.

Mest pga att haren var så fin och hade en sån fin personlighet.

Och var så oskyldig. Gjorde ingenting mot nån människa liksom och träffar han på såna där hemska barn. :(

Och jag var glad att få träffa honom för han gav mig många leenden den tiden jag skötte honom också.

Det var ömsesidig kärlek mellan oss. :D

Jag saknar faktiskt honom fastän jag bara kände honom för en kort tid. Men jag är glad att jag inte bara stod och såg på allt å att jag faktiskt försökte göra nåt för honom även om det inte blev som jag hade önskat då. :(

Ha en trevlig helg och tack så mycket för dina fina ord!

Kram!
Anna-Lena Ramsten

#4 - - Emma :

Åh men fina lilla varelse <3
Synd att den inte klarade sig, men skönt att den fick somna in. Bättre de än att "låta fåglarna ta den" !
Ucsh för hur djur blir behandlade idag! Tur att haren blev räddad av just dig, fina människa!

Svar: Ja han var så super fin. Och jätte mysig. <3
Ja det tycker jag med. Jag hade ju en förhoppning om att han skulle klara sig för han var ju så pigg emellanåt. :(

Ja det var nog skönt för honom att få somna in. Men jag märkte på honom att han egentligen hade velat leva längre.

Och han blev nästan som ett barn till mig. Han lyssnade till min röst och kollade på mig när jag pratade med honom. Så super fin. Det gjorde riktigt ont i hjärtat av att se att han var så pass skadad som han var.

Veterinärerna tyckte det var bra att jag kom in med honom för att hans skador var så svåra. :(

Ja verkligen! Vilket jäkla kasst synsätt va??

När jag var i den åldern (för jätte länge sen) så hade jag samma förhållande till djur som jag har i dagens läge.

Jag har alltid värnat om djurens rätt och alltid hatat djurmisshandel. Jag kan med att se andra lida, särskilt inte djur. Det får mig att må dåligt och så har jag alltid varit.

Så jag har gråtit floder sedan Miracle somnade in. Naturligtvis pga att han inte finns mer men också väldigt mycket för att jag är förfärad över hur känslokall man kan vara när det gäller djur.

Men jag ska absolut inte låta det här bara vara.

Jag ska göra lite efterforskningar och killen kommer att bli varse om att jag inte har glömt hur illa dom behandlade den värnlösa fina lilla haren. :(

Tack så mycket för dina fina ord. Jag gjorde bara det som kändes rätt för stunden. Och jag skulle absolut göra om det igen.

Ha en trevlig helg fina du!

Kram!
Anna-Lena Ramsten