Älskade du!

Jag har helt ärligt varit helt knäckt pga det jag skrev i det förra blogginlägget. 
 
Jag kan bara inte fatta att barn kan vara så grymma mot djur. Jag har haft så många minnesbilder från den lilla fina haren på näthinnan. 
 
Jag har fällt många många tårar för att jag har varit så ledsen för det den utsattes för. En helt oskyld liten hare liksom! 
 
Jag har mått så dåligt för det här. Och jag gör det än. 
 
Jag är djurvän ut i finger spetsarna och skulle aldrig aldrig nånsin skada ett djur. Varken ett husdjur eller ett vilt djur. 
 
Tänk om fler kunde tänka så också!
 
Haren gjorde ett sånt stort avtryck hos mig så det kan ni inte ana. 
 
När jag tvättade av honom allt det skitiga och blodet från hans ansikte så kollade han på mig och flinade lite åt mig. Precis som om han tyckte jag var hans mamma som tvättade honom. 
 
Det var faktiskt häftigt att se att han blev piggare och fick tillbaka livsglöden i sina ögon igen. Jag såg verkligen hans öga förändras. 
 
Han kunde tyvärr bara se med ett öga för det andra hade han antagligen skadat så jag tror han hade blivit blind på det.
 
Men det friska ögat, det högra, tittade han med på mig. Sån fin och mysig liten hare. Och när han väl litade på mig så var det som om han blev kär i mig. Han skulle ligga tätt intill mig, försvann jag från honom ett ögonblick när jag hade bäddat ner honom nånstans (för att han skulle hålla värmen) så såg jag hur han kollade efter mig. 
 
Fina lilla Miracle. Det enda jag önskar är att jag hade kommit mycket tidigare. Så att jag hade kommit när ungarna hittade harpalten för då hade jag kunnat förhindra mycket.
 
Men jag är glad att jag i alla fall var på plats sen och kunde sätta stopp för deras framfart. 
 
Nu måste jag bara gå vidare med det här på nåt sätt. Jag är ju tyvärr lite osäker på vart "ledaren" håller hus nånstans. 
 
Jag trodde att han bor här i våran trappuppgång men är inte så säker längre på det. Tack vare att en granne jag har bra kontakt med på samma våning som vi bor på har sagt att hon inte tror att han bor här med den jag trodde var hans pappa.
 
Dom kanske bara känner varandra. Så jag måste forska vidare i det här. Men jag ska helt klart göra mitt absolut yttersta. 
 
För nån form av information ska ut till barnen som var delaktiga i misshandeln. Jag ger inte upp. Inte än i alla fall. 
 
Jag saknar den lilla haren faktiskt. Han var ju så mysig. Tänk om jag hade fått honom att bli helt bra så han kunde skutta ute och leka igen. 
 
Men, men. Nu är han i himmelen och inga barn kan göra illa honom längre! Den saken är då klar.
 
Älskade du! Men jag satt i alla fall och talade om för honom när jag vårdade honom att han var en fin hare och jag älskade honom.
 
Han tydde sig mycket till mig under den korta tiden vi kände varandra. Jag är så ledsen för grymheten dom utsatte dig för älskade du! ♥♥♥
 
Ingen har kommenterat än, bli den första!

Kommentera här!

Publicerat i Djur
Taggar: Västerås, djurmisshandel, hare, miracle, sverige, sweden

Lilla haren Miracle-om kampen för att överleva djurmisshandeln

Det jag ska berätta nu här i min blogg har gjort mig både arg, frustrerad, berörd, besviken och väldigt, väldigt ledsen.
 
Jag varnar för att det är några bilder med i mitt inlägg som kan beröra och uppröra.
 
Men jag vill berätta en sak som hände under Tisdagen som definitivt gjort mig berörd. Och för att kunna göra det har jag valt att ta med bilder som visar hur grymma människor kan vara. 
 
I Tisdags kväll kom jag och gick utanför där jag bor. Ute på gården ser jag en hög med ungar som leker och har roligt. Så långt är allt väl.
 
Precis när jag passerar barnen, som är uppskattningsvis i åldern 8-10 år gamla, så springer en av dom fram och hämtar en glasslåda som stod vid sidan av vägen.
 
Bara där fattade jag misstanke om att nåt inte stod helt rätt till. För den utländska killen bor i samma trappuppgång som mig och jag har tidigare varit i diskussion med honom om saker.
 
Han har nämligen inte alltid varit så snäll mot andra barn och även försökt ha sönder saker där vi bor. Och betett sig allmänt dumt åt.
 
Så han vet att jag säger till när jag tycker nånting är fel. 
 
Så när han springer fram och tar lådan så ser jag direkt att det är nånting han vill dölja. Så jag håller mig lite grann där runtomkring lekparken för att bara kolla av läget.
 
Jag visste ju inte om det var nåt som var fel, men min magkänsla sa mig att nånting var det som inte stod rätt till. 
 
Så när jag kommer till slutet av lekparken så tar jag en vända till och går upp mot vårat hus igen. Bara för att hålla koll på vad som är så hemligt i lådan dom springer runt med.
 
Killen, som bor i våran trappuppgång, skrek och tjoade med de andra och dom följde honom och lådan som i ett ledband.
 
Han bollade runt med lådan och jag slogs av en tanke att det kan ju faktiskt inte vara nånting i lådan. Så som dom slänger och har sig med den.
 
Så jag tänkte tanken att nä, jag går vidare. Jag har nog fel. Men mina fötter lydde mig inte. Dom sa åt mig att fortsätta gå.
 
Precis när jag når slutet av lekparken för andra gången så kommer det en mamma och en pappa och ropar på sin son som också var med i det där gänget som lekte och hade kul.
 
Jag hamnar precis bakom dom när dom går iväg. Jag hör då sonen berätta för sina föräldrar:
 
Sonen: ---- (han som sprang runt med lådan. Jag vet tyvärr inte vad han heter) har en kanin i lådan han.
Föräldrarna: En vad??
Sonen: Kanin!
Föräldrarna: Nää! Har han en kanin i lådan? Vart har han fått tag på den då? En riktig kanin alltså?
Sonen: Ja!! 
 
Jag såg hur föräldrarna bytte blickar med varandra. Dom dröjde lite grann på stegen och vände sig om som om dom hoppades på att se att det inte var sant det sonen berättade. 
 
Men dom vände sig om och gick därifrån.
 
Men det var orsak tillräckligt för mig det att vända om och gå åt barnens håll. 
 
Så jag går med bestämda steg mot barnen som nu har stannat upp en stund på gräsmattan.
 
Alla står och kollar ner i lådan. Många tankar hinner snurra runt i mitt huvud.
 
Jag tittar på killen som har hållit i lådan hela tiden och som fortfarande gör det.
 
Jag: Har ni en kanin i lådan?
Killen: Nä, svarar han kaxigt. En hare, säger han lite stolt.
Jag: Va? En hare? Men hallå det är inte så bra att ni springer runt med honom i en låda då! Då stressar ni ju den stackarn jätte mycket ju.
 
Varpå killen tömmer bryskt ut den stackars blodiga haren på gräset med orden: nä, han är nästan redan död!
Han får medhåll av sina kompisar som verkligen ser upp till honom som om han var cool. Han kände sig säkert mycket cool också, han fick ju uppmärksamhet av sina kompisar.
 
Jag blir förfärad för hur nonchalant han var och den avsaknaden av empati. Men jag försöker att behålla lugnet för att kunna ta reda på exakt vad som har hänt.
 
Jag: Men så där gör man väl ändå inte?
Killen: Men han lever ju knappt!
Jag: Men ändå. Han andas lite grann och det är faktiskt inte snällt att behandla djur på det här viset. Så här gör man inte.
 
Jag tar mig en närmare titt på honom och ser att han är blodig, skadad och rädd. Först trodde jag helt ärligt att han inte levde men sen såg jag svaga andetag. 
 
Barnen pratar på som om inget har hänt. Jag känner mig illa till mods. Och bara tänker: vad 17 gör jag?
 
Jag börjar att ställa lite frågor om det lilla livet. Haren var säkert inte mer än 1-2 månader gammal. Och min enda tanke var att få reda på hur dom fått tag på honom.
 
Jag: Vart hittade ni honom då?
En annan kille än "ledaren" svarar: i en buske.
Jag: Ok. Bara låg han där i busken?
Ett av de andra barnen: jag såg honom. Han hade varit i slagsmål med en annan hare.
Jag: (som dessutom inte trodde på deras story, men jag tyckte det var viktigare att hjälpa haren så jag struntade i att dom inte talade sanning)
Man får absolut inte behandla djur så här som ni har gjort. 
Det är helt fel det! Nånting måste vi göra, vi kan inte bara lämna den stackarn här så är det bara!
Killen; Vi har redan pratat med en förälder som har ringt polisen!
 
Eftersom jag vet att den här killen har ljugit om saker förut så visste jag också att det inte stämde. Så jag tar upp min mobil för att se deras reaktion men också för att ringa min älskade man och fråga vad jag ska göra.
 
Barnen blir super stressade och pratar i mun på varandra och frågar hela tiden: vem ringer du till, vem ringer du till?
 
Så där fick jag ju det svaret jag redan visste. Och ensam kvar blev jag med den stackars haren. 
 
När ungarna springer glatt lekandes iväg så ropar deras "ledare" över axeln åt mig:
 
han är ju nästan död! Låt honom ligga där och låt fåglarna ta honom! 
 
Jag var så arg, så arg för det som nyss utspelat sig. Men nu var det bara att skynda sig för att försöka hjälpa den stackars haren.
 
Så jag tog in honom, tvättade av det blodiga, kollade om han hade nå djupare sår. Men det hade han inte.
 
Jag sköljde ur lådan, och bäddade lite mjukt åt honom där. Jag pysslade om den stackarn. Han var blodig och hade en bula över vänstra ögat. Och han tittade bara med ett öga, det högra.
 
Av hela den hemska upplevelsen var han givetvis skärrad men också kraftigt nedkyld. Så jag fick hålla värmen åt honom och försöka få i honom lite vätska.
Han var en kämpe och sakta men säkert såg jag hans öga förändras. Ifrån att knappt andas och vara livlös i blicken till att se lite piggare ut. 
 
Och efter nån timme så hade han öppnat båda ögonen också! Han var antagligen så chockad av att bli så illa behandlad av barnen så han orkade bara ha ett öga öppet. Det är vad jag tror i alla fall.
 
Och ena stunden var han pigg för att i nästa stund bli dålig. Han pendlade väldigt mycket i måendet. Men när han var pigg så var han super mysig.
 
Vi fick snabbt ett speciellt band han och jag. 
Kolla hur han tittar in kameran när jag knäpper. Det ser faktiskt ut som om han har ett litet leende på läpparna också. Fina lilla du. ♥
Jag vet att man inte får ha vilda djur i hemmet och att harar kan bära på en smitta som kan göra oss människor väldigt sjuka.
 
Jag hade också handskar på mig till en början och var väldigt noga med hygienen hela tiden.
 
Men ju mer jag vårdade honom desto mera kelig blev han och sökte närheten och jag kunde bara inte ignorera detta.
 
Så när han ville kelas så fick han göra det. Och han bar inte på nån smitta för jag är lika frisk nu som innan allt det här hände!
 
Jag visste ju helt klart vad jag skulle göra, för att behålla honom var inte att tänka på givetvis.
 
Så det första jag gjorde var att ringa polisen på natten för att fråga vad jag skulle göra och om dom gjorde nånting.
 
Men det enda jag fick till svar från dom var att dom gör ingenting. 
 
Men dom tog mitt namn och upprättade en anmälan eftersom jag hade talat om att det var några barn som hade varit dum mot den stackars haren.
 
Mer än så gjorde dom inte. Så jag frågade om jag skulle ringa Länsstyrelsen eller vart jag kunde vända mig nånstans.
 
Jag hade nämligen googlat och kollat upp saker ang. vilda djur. Så jag visste att man skulle kontakta Länsstyrelsen och att man får ha vilda djur i max 48 timmar sen måste man göra nånting för djuret.
 
Antingen hitta ett recovery center eller avliva djuret om det är så skadat att det inte mår bra.
 
Så på Onsdags morgonen ringde jag runt hela f.m till olika instanser.
 
Mitt huvudmål var att lilla Miracle (Mirakel. Som jag hade döpt honom till) skulle få må bra och skutta runt ute som en glad hare igen. 
 
Så jag kollade runt om det fanns nån här i Västerås som kanske skulle kunna hjälpa mig att kolla på haren och bedöma i vilket skick han är i.
 
Eftersom han var så pigg emellanåt så trodde jag att han kanske skulle kunna överleva. Så därför var min tanke att hitta nån som kunde hjälpa honom.
Den första jag ringde var Länsstyrelsen det. Men han som hade hand om såna frågor var inte inne så jag lämnade ett meddelande på hans telesvarare med mitt namn, vad det gällde och mitt mobilnummer.
 
Men timmarna gick och han ringde inte tillbaka och jag ville ju hjälpa stackars Miracle nu på stubinen så jag ringde till veterinärer men fick inte tag på nån. 
 
Till sist fick jag tag på två veterinärer som sa samma sak: enligt lag får vi inte behandla vilda djur. Det enda vi får göra är att låta dom somna in om dom är allvarligt skadade. 
 
Så jag letade vidare och hittade en trevlig kvinna, Katarina, hon hänvisade till sin kollega, Suzzie. Suzzie jobbar i Norrtälje och är expert på just harar. 
 
Hon kunde hjälpa mig sa Katarina.
 
Katarina informerade mig också om att man absolut inte ska ge harar eller gnagare vanlig komjölk för att det är inte bra för dom. Dom kan dö av mjölken för att deras magar klarar inte av innehållet i komjölk.
 
Vilket jag faktiskt inte visste om. Man kan istället ge mjölkersättning för kattungar och även hö.
 
Jag sms:ade i alla fall Suzzie att jag ville att hon skulle höra av sig och vad det gällde. 
 
Precis efter jag skickat sms:et ringde han från Länsstyrelsen så jag berättade vad det gällde. 
 
Och vad jag hade gjort för nåt för Miracle och mina avsikter. Så han inte trodde att min avsikt var att behålla det lilla söta djuret.
 
Och han berättade det jag redan visste att man får ha vilda djur i max 48 timmar sen måste man hitta en lösning.
 
Antingen hitta ett recovery center eller att avliva honom själv eller hos en veterinär. 
 
Så då sa jag att om han inte blir bättre tänker jag åka till en veterinär så han får somna in. Jag fixar inte att ta bort honom själv. 
 
Jag frågade om han tyckte jag hade handlat fel som hade tagit in haren.
 
Men han svarade lugnande att han tyckte jag hade handlat rätt efter rådande situation. Och att jag fick ett slut på djurmisshandeln, vilket han tyckte var jätte bra.
 
Han önskade mig lycka till och sa att jag gjorde ett bra jobb det jag gjort hittills. 
 
Jag fortsatte att vårda Miracle, åkte på djuraffären och köpte mjölkersättning och gav honom.
 
Jag filmade lilla Miracle för jag tyckte han såg så söt ut när han låg i filten på bordet. Men precis när jag filmar då blev han akut kelsugen. :D
 
Så han går ner i mitt knä och lägger sig där. Så han fick komma upp på min bröstkorg och mysa lite grann. Fina fina du! ♥
 
Video notering: Videon jag länkat från Facebook funkade inte i min mobil men i datorn. Så för säkerhetsskull har jag lagt upp den på vimeo och länkat därifrån istället. 
 
Så fungerar inte första videon, klicka på min länk här nere istället! 
 
När jag såg att han för varje gång jag gav honom mjölkersättningen svimmade av en stund, för att sen ta igen sig så bestämde jag mig för att ringa en veterinär.
 
Han hade hållit på så med mjölken också så jag tyckte inte det var ett värdigt liv helt enkelt. 
 
Så jag ringde en veterinär som finns i närheten av där jag bor. 
 
Men jag som privatperson får tydligen inte ta in vilda djur till veterinärerna då ska man ha tillåtelse från Länsstyrelsen till det.
 
Men som tur var hade jag ju redan pratat med dom om detta. Så jag nämnde det och då var det ok att jag kom in med honom.
 
Så jag åkte till Evedensia Djurklinik här i Västerås och lät lilla haren somna in. 
 
Men oj vad jag har varit arg, ledsen och besviken över detta. Jag är det fortfarande.
 
Många, många tårar har fällts. Inte bara för att lilla Miracle var en sån underbar hare utan för att det finns så grymma människor som inte värdesätter djurens liv bättre. 
 
Tårarna rinner på kinderna nu när jag skriver det här med men jag tycker det är viktigt att berätta min story. 
 
Och skön att få skriva av sig också även om det är om allvarliga saker! Och väldigt sorgsna saker! 
 
Men en sak är säkert, det är inte över än. Jag kan inte bara låta det här vara och passera obemärkt förbi. 
 
Så jag ska prata med killen, den s.k ledaren, även om jag vet att det inte kommer att ge nånting för han har inte empati för fem öre. 
 
Men jag måste för min egen skull och för djurets värde! 
 
TACK för att ni har tagit del av min story. Och ett stort TACK till alla stöttande människor på Facebook som sagt så snälla saker.
 
Jag gjorde bara det många andra skulle ha gjort i samma situation. Men jag är glad att ha fått så mycket positiva reaktioner på detta. Det betyder väldigt mycket för mig.
 
Tack till min familj här hemma som stått ut med mitt prat och tårar. Och tack till min mamma Anita och moster Sussi också som är sanna djurvänner även dom! ♥
Läs mina 4 kommentarer, eller kommentera du också!

Kommentera här!

Publicerat i Djur
Taggar: Västerås, djur, djurmisshandel, sverige, söt

Zakk våran speciella lilla kille!

Han är ju så fin våran lilla kille. ♥
Ville fota ett kort på honom med lite jultema. När jag tog kortet så såg jag inte att han faktiskt håller "tass" med tomten.
 
Så gulligt!
Zakk myser i soffan bakom kudden. 
Han poserar som vanligt. 
Som  ni förstår så älskar jag verkligen den här lilla killen. Han är så speciell... 
 
Så speciell att han faktiskt fått en egen Facebook sida. ♥
Ingen har kommenterat än, bli den första!

Kommentera här!

Publicerat i Djur
Taggar: facebook, hamster, speciell, zakk
Visa fler inlägg